VIS #11 – TEMA: Play, come what may

(Norsk versjon nedenfor)

Sanning är ett begrepp i ständig förändring. I en tid som kännetecknas av informationsöverflöd och intensitet kan det välbekanta bli destabiliserat, muterat, förskjutet och omformulerat. I förskjutningen mellan det som var och det som kommer ligger en potential där det verkliga och det föreställda flätas samman. En plats där för oss okända konturer av rum, tid och materia kan ta omedelbar form bara för att lösas upp och inverteras i nya kalibreringar.

Hur förhåller vi oss till begreppet verklighet? Hur arbetar du som konstnärlig forskare kring begrepp som sanning, falskhet, originalitet och imitation i en tid av ständigt växlande flöde? Vilken roll kan manipulation spela som ett processuellt verktyg i konstnärlig forskning?

Kan vi minska vår självcensur genom att använda tvivel och syfteslöshet som metoder och material och/eller tema under en forskningsprocess? Eftersom vissa saker kanske är lättare att göra än att säga, aktualiseras snarare än konceptualiseras, är vi nyfikna på forskningsprojekt där experimentet är i centrum.  Hur kan resterna, det som blev över och spillrorna av experimentet bli relevant material? Som det som kan komma att bli viktigt?  


Displace, disorient, and play, come what may.

Maria Jonsson
Aporia utgörs av ett undersökande experiment där fiktion möter dokumentation. Ett mellanläge, där fantasin bär spår av verklighet och det dokumentära påminner om fiktion. Det subjektiva påståendet likställs med det objektiva konstaterandet. Det som uppstår är skapat ur verkligheten men bildar ett nytt narrativ. Ett försök att lösa upp verkligheten och skapa en ny att träda in i. Är denna nya verklighet mindre sann än den riktiga – eller är den kanske mer sann?

Jennifer Torrence (med refleksjoner av Simon Løffler)
I Performance as Device for Disorientation (Performativa handlingar som ett verktyg för desorientering) ställer Torrence frågan: Vad händer om man väljer att inte behålla kontrollen, utan istället omfamnar det vilda som är inneboende i performativ framställning? Vilken kunskap och vilka estetiska upplevelser kan uppstå i ett oundvikligt ögonblick av kollaps? Slagverkaren och artisten Jennifer Torrence reflekterar över performativa handlingar som ett verktyg för desorientering – prestation som en förkroppsligad praktik bestående av avbrott, vanföreställningar och upphävande av viss ordning. Expositionen bygger på Torrences senaste forskningsprojekt Performing Precarity och ett samarbetsprojekt och dialog med kompositören Simon Løffler.

Anna Nygren
RÅDJUREN, FLICKORNA, eller PLAY & FAIL utgår från avhandling i litteraturvetenskap som aldrig avslutats och som nu försöker återvinnas i form av ett konstnärligt forskningsprojekt. I expositionen undersöks vetenskaplighet och distans och vad det innebär att hålla sig inom ramarna utifrån ett queert/lesbiskt samt neuroqueert/autistiskt perspektiv med utgångspunkt från en känslomässig (o)kunskap och ett försök att skeva idéer och gränser mellan misslyckande och lekande.

Vidmina Stasiulyte
SOUND TO WEAR är ett rudimentärt spel med förkroppsligandet av ljud. Stasiulytes projekt är en sensorisk undersökning av de möjligheter som finns i förhållandet mellan kropp och objekt. Kan vi lyssna på mode? Kan vi spela mode som musik? Forskningen öppnar upp för nya sätt att tänka kring design – med öronen snarare än med ögonen. Forskningen utgår från ett lyssnande perspektiv och är ett sätt att ompröva och omdefiniera mode, med utgångspunkt i insikten om att klädesplagg är ljud. Expositionen inbjuder läsarna att komponera sina egna ljudlandskap genom att spela upp ljudet av Stasiulytes klädesplagg i olika kompositioner och tidsintervaller.

Eszter Mag 
Taming Amorphalia är en introduktion av de intuitiva processerna bakom/under utvecklingen av Project Morpheo – ett masterprojekt vid Stockholms konstnärliga högskola. Eftersom ProjectMorpheo var ett deltagande evenemang (som syftade till att ytterligare upptäcka sambanden mellan innehållet i det under- och omedvetna och vardagliga material som omger oss), är Taming Amorphalia också ett försök att kommunicera bakgrunden till denna forskning på ett dialogliknande, interaktivt sätt genom att använda formen av ett textbaserat rollspel.

Anthony Morton och Ray Franz
The Place of Shade är en konstnärlig undersökning av den samtida norska kulturen i Sydafrika. Norrmännen började verka inom det brittiska koloniala ramverket omkring 1840 – samma period som migrationen till Amerika. Lutherska missioner, valfångst, jordbruk, företag och familjer kännetecknar detta nästan 200-åriga afro-norska diasporiska arv. Efter utfiskningen av valar i de nordiska haven etablerade norska invandrare nästan på egen hand valfångstverksamheten i Durban från 1908 och framåt. Deras arv är än idag en integrerad del av stadens och provinsens sociokulturella struktur. Med detta i åtanke söktes Larsen, Hermansen, Egeland och deras spöken från New Pier till Kwambonambi upp- och de hittades.

Cecilia Roos och Gunhild Mathea Husvik-Olaussen, Redaktörer för VIS #11

VIS Redaktionskommitté 2024: Behzad Khosravi Noori, Cecilia Roos, Eliot Moleba, Gunhild Mathea Husvik-Olaussen, Magnus Bärtås, Tale Næss, Michael Duch.

Norsk versjon

Nummer 11 av VIS med temaet ”Play, come what may” ble publisert den 2 april 2024. Utgivelsen inneholder seks eksposisjoner som på hvert sitt vis utfordrer vår forståelse av virkelighet, sannhet og opprinnelse som kunstnerisk metode, materiale og/eller tematikk. Redaktørene for utgivelsen er Cecilia Roos og Gunhild Mathea Husvik-Olaussen.

Sannhet er en stadig endrende variabel. I tider preget av endring og intensitet destabiliseres det kjente, muterer, forskyves og tar nye former. I forskyvelse mellom det som var og det som kommer, ligger det et potensial der usannhet og sannhet sammenflettes. En lomme av rom, tid og materie der ukjente konturer kan ta form, for like straks å løses opp og invertere i nye kalibrasjoner.

Hvordan kan man forholde seg til begrepet virkelighet, og hvordan arbeide med konsepter som falsk, sann, opprinnelse og imitasjon i en tid preget av konstant omskiftende fluks? Hvilken rolle kan manipulasjon og løgn spille som prosessuelt verktøy i kunstnerisk forskning? 

Og kan vi avledes fra begrensende selvsensur ved å benytte tvil og formålsløshet som metode, materiale og/eller tema i forskende prosess – ved å tillate det ukontrollerte, og åpne opp for å gå seg vill? Siden noen ting kan være enklere gjort enn sagt, aktualisert snarere enn konseptualisert, har vi vært nysgjerrige på kunstnerisk forskning som benytter eksperimentering som protagonist. I en slik forskende prosess, hvordan manifesterer det tilbakeblivende, restene, bruddstykkene av eksperimentering seg som relevant materiale? Hva er det som viser seg å spille en rolle?

Displace, disorient, and play, come what may.

Maria Jonsson
Aporia er et undersøkende eksperiment der fiksjon møter dokumentasjon. Et mellomrom der fantasi bærer spor av virkelighet, og dokumentarisk materiale minner om fiksjon. Et medium der subjektive påstander likestilles med objektive konstateringer. Det som oppstår er skapt ut av virkeligheten, men danner et nytt narrativ i forsøket på å løse opp denne virkeligheten og skape en ny omgivelse å tre inn i. Er denne nye virkeligheten mindre sann enn den reelle – eller er den kanskje mer sann?

Jennifer Torrence (med refleksjoner av Simon Løffler)
I Performance as Device for Disorientation spør Torrence: Hva om man velger å ikke opprettholde kontroll, men i stedet omfavner den ville naturen som er iboende i performativ fremføring? Hvilken kunnskap, og hvilke estetiske opplevelser kan vokse frem i et uunngåelig øyeblikk av kollaps? Perkusjonist og performer Jennifer Torrence reflekterer rundt performative handlinger som et redskap for desorientering – performance som en kroppsliggjort praksis bestående av avbrudd, villfarelse og opphevelse av bestemt orden. Eksposisjonen tar utgangspunkt i Torrences nylige forskningsprosjekt Performing Precarity og et utvidet samarbeidsprosjekt og dialog med komponist Simon Løffler.

Anna Nygren
HJORTEN, JENTENE, eller PLAY & FAIL tar utgangspunkt i en avhandling i litteraturvitenskap som aldri ble fullført og som nå forsøkes gjenopprettet i form av et kunstnerisk forskningsprosjekt. Eksposisjonen undersøker vitenskapelighet og distanse og hva det vil si å holde seg innenfor gitte rammer ut ifra et queer/lesbisk og nevroqueer/autistisk perspektiv, med utgangspunkt i en emosjonell (u)kunnskap og et forsøk på å forskyve ideer og grenser mellom fiasko og lek.

Vidmina Stasiulyte
SOUND TO WEAR er en rudimentær leken med kroppsliggjøring av lyd. Stasiulytes prosjekt fordyper seg i sensorisk utforskning av mulighetsrom iboende i relasjonen kropp og objekt. Kan vi lytte til mote? Kan vi spille mote som musikk? Forskningen åpner for nye måter å tenke design på – med ørene fremfor med øyene. Forskningen springer fra et lyttende perspektiv og er en form for nytenkning og omdefinering av mote som starter med konstateringen om at plagg er lyd. Eksposisjonen inviterer leseren til å komponere egne lydbilder gjennom å spille av lyden av Stasiulytes plagg i ulike sammensetninger og tidsintervaller.

Eszter Mag 
Taming Amorphalia er en introduksjon til de intuitive prosessene bak/under utviklingen av Project Morpheo – et masterprosjekt ved Stockholms konstnärliga högskola. Ettersom Project Morpheo var et deltakende arrangement (som hadde som mål å oppdage sammenhengene mellom innholdet i det underbevisste/ubevisste og hverdagens materialitet som omgir oss), er Taming Amorphalia også et forsøk på å formidle bakgrunnen for forskningen på en dialogisk, interaktiv måte i form av et tekstbasert rollespill.

Anthony Morton og Ray Franz
The Place of Shade er en kunstnerisk undersøkelse av norsk samtidskultur i Sør-Afrika. Nordmenn begynte å operere innenfor de britiske koloniale rammene rundt 1840 – i samme periode som utvandringen til Amerika. Luthersk misjon, hvalfangst, jordbruk, næringsliv og familie preger denne nesten 200 år lange afri-norske diaspora-arven. Etter at det ble færre hvaler i de nordiske havene, etablerte norske innvandrere nesten egenhendig hvalfangst i Durban fra 1908 og utover. Arven etter dem er fortsatt en integrert del av byens og provinsens sosiokulturelle struktur den dag i dag. Med dette i tankene ble spøkelsene etter Larsen, Hermansen, Egeland og flere andre fra New Pier til Kwambonambi søkt etter, og funnet.

Cecilia Roos og Gunhild Mathea Husvik-Olaussen, Redaktørene for VIS #11

Omslagsbild från expositionen “SOUND TO WEAR” av Vidmina Stasiulyte. Foto: Jan Berg.