VIS OM EXPOSITION

Exposition Àr en term som Àr rik i konnotationer inom konsten; den kan anvÀndas för att beskriva allt frÄn ett sÀtt för konstnÀren att arrangera sina konstverk inför offentlig visning till det sÀtt pÄ vilket en kompositör presenterar huvudteman och tonkonflikter som sedan löses genom utvecklingsprocesser i Sonata Form. Eftersom termen ger upphov till sÄ mÄnga associationer har det varit ett utmÀrkt samlingsnamn för de olika presentationsformer genom vilka de skilda insikter och resultat som forskningsprocessen resulterar i kan kommuniceras och varifrÄn olika konstnÀrliga avsikter och fokus kan ta avstamp.

Exposition Àr dÀrför ett nyckelbegrepp inom konstnÀrlig forskning, och omfattar olika format av produktion, seende, tolkning, presentation och dokumentation; dessa kan utgöra det konstnÀrliga objektet eller hÀndelsen, men de kan ocksÄ kompletteras med andra former av kommunikation. Resultatet av forskningen presenteras pÄ sina egna villkor. Mötet med forskningens exposition tillhandahÄller dÀrför en nyckel till att förstÄ dess estetiska, epistemologiska, etiska, politiska och sociala innehÄll.

Genom att utveckla olika format genom vilka expositioner kan genomföras försöker konstnÀrliga forskare gemensamt adressera utmaningar som uppstÄr nÀr forskning formuleras och presenteras i former som kommunicerar genom konstnÀrligt frammanade upplevelser. VIS hoppas kunna anvÀnda expositioner som ett medel för att utmana de grÀnser som satts genom befintliga former av forskningspublikation och -spridning i frÄga om ambitioner och möjligheter inom konstnÀrlig forskning.

VIS OM KONSTNÄRLIG FORSKNING

De flesta konstformer har tillrĂ€ckligt lĂ„nga historier av metodiska undersökningar, och av uppsĂ€ttningar av metoder och frĂ„gestĂ€llningar för att bilda egna forskningsomrĂ„den – tillrĂ€ckligt fruktbara för att skrivas in i institutionella system. Men forskning pĂ„ konstnĂ€rlig grund har i de nordiska lĂ€nderna en kort historia inom akademierna, de första försöken skedde i mitten av 1990-talet. Sedan dess har tvĂ„ linjer av kunskapsackumulation och kunskapsdelande utvecklats: ett begreppsliggörande och utvecklande av konstnĂ€rlig praktik och ett transdisciplinĂ€rt förhĂ„llningssĂ€tt dĂ€r konstnĂ€rliga metoder förbinds med metoder inom humaniora, natur- och samhĂ€llsvetenskaperna.

KonstnĂ€rlig forskning Ă€r sĂ„ledes en form av Ă€mnesutveckling, inte Ă„tskild frĂ„n de konstnĂ€rliga grundutbildningarna. Den ansluter sig till en historia bĂ„de av erfarenhetsbaserad och förkroppsligad kunskap som Ă€r förbundet med avancerat konstnĂ€rligt arbete och en historia av reflekterande texter och kommentarer skapade av praktikerna med viljan att avtĂ€cka och veckla upp de vanligtvis dolda skeendena i konstnĂ€rliga processer. KonstnĂ€rlig forskning Ă€r ett försök att praktiskt och teoretiskt artikulera det specifika i konstnĂ€rlig kunskap, hur den formas och hur den Ă€r förbunden med exempelvis samhĂ€llet och politiska handlingar. Med begreppet ”den konstnĂ€rliga processen” avses dĂ„ inte bara praktiken/metoderna/görandet utan ocksĂ„ de kulturella och konceptuella mekanismer som agerar för att skapa mening i ett verk.

Inom konstnĂ€rlig forskning ska alltsĂ„ begreppen ”metod” och ”metodologi” förstĂ„s i en vidgad betydelse. Alla metoder har sin egen estetik och bĂ€r med sig sina gester, sin diskurs och sin historia i ett konstverk. ”Metoder”, ”görande”, ”praktik” ska alltsĂ„ ses som likvĂ€rdigt involverade i verkets meningsproduktion och tillgĂ€ngliggörs pĂ„ olika sĂ€tt i konstnĂ€rliga forskningsprojektet.

KonstnĂ€rlig forskning Ă€r en ”ny-gammal” genre och det finns en mĂ€ngd exempel inom varje konstnĂ€rligt medium frĂ„n tidigare perioder som skulle kunna betraktas som konstnĂ€rlig forskning avant la lettre. Men genom utvecklingen av en spridnings- och peer review-kultur – till vilken VIS Ă€r stolta över att bidra – hoppas vi delta i dess mognande som erkĂ€nd disciplin. I denna process kommer vi möta bĂ„de lekfulla och systematiska expositioner av, och rapporter om, konstnĂ€rliga processer – vilka utgĂ„r frĂ„n sjĂ€lva konsten och frĂ„n de som stĂ„r nĂ€rmast dess praktik.