Vilken roll fyller mänsklig beröring och kontakt i nutida framföranden av musik – både i allmänhet och i de sammanhang som skapats av covid-19-pandemin? Vad händer med arbeten som explicit insisterar på närhet, fysisk kontakt, och delande i en tid när kroppar måste hålla flera meters avstånd från varandra? Hur kan dessa arbeten tolkas i ljuset av pandemin?

I sitt arbete reflekterar slagverkaren Jennifer Torrence över vilken påverkan pandemin har på hennes konstnärliga praktik och forskning. Arbetet är en del av projektet Performing Precarity, som utforskar de risker som är inneboende i musikaliska framföranden när musiker och publik ingår i strukturer präglade av ömsesidigt beroende. Expositionen syftar till att avtäcka de former av sårbarhet som uppstår i samtida musikaliska framföranden – från mänsklig kontakt genom blickar och beröring till det osäkra förhandlandet av delat utrymme. Expositionen reflekterar också över hur sådana möten kan bidra till ny förståelse och kunskap.

Biografi

Jennifer Torrence är baserad i Oslo och är verksam som slagverkare, artist, konstnärlig forskare, curator, och lärare. I sin praktik utforskar hon områden som kropp, buller, prekäritet, queerperspektiv, och kollektivt skapande av experimentell musik. Hon har framträtt i skilda sammanhang i sammanlagt tjugofem olika länder på fyra kontinenter. Hon är medlem i Pinquins och är verksam som lärare och konstnärlig forskare vid Norges musikkhøgskole.

Nyckelord (exposition): Vulnerability, Covid, Corona, Touch, Performance, Entanglement, Sight, Sound, Communication, Music, contemporary music, new musical works, new music, precarious, proximity, listening, Energy, percussion, entanglement, discomfort, contagion, crisis, senses

Språk: engelska

till expositionen

Gå till expositionen i databasen Research Catalogue.