Filmad diskussion om temat âSmittaâ mellan Anna Lindal, musiker och redaktör för nummer #6, Eliot Moleba, doktorand i teaterregi vid KHiO och Gunhild Mathea Olaussen, scenograf och ljudartist. Diskussionen filmades i KHiO:s (Oslo National Academy of the Arts) bibliotek i början av september 2021.
SAMTAL OM TEMAT SMITTA
Temat för VIS #6 Ă€r âSmittaâ. NĂ€r VIS redaktionskommittĂ© först bestĂ€mde sig för det hĂ€r temat var det mars 2020. Ett nytt virus hade just upptĂ€ckts som började spridas över vĂ€rlden och skapa rĂ€dsla och förvirring. Vi â och antagligen vĂ€ldigt fĂ„ andra ocksĂ„ â visste vid den tidpunkten pĂ„ vilket dramatiskt sĂ€tt viruset skulle förĂ€ndra förutsĂ€ttningarna för samhĂ€llen och mĂ€nskligt liv över hela vĂ€rlden.
Att vi ursprungligen valde det hĂ€r temat var för att vi förestĂ€llde oss att det dĂ„ dagsaktuella begreppet potentiellt skulle kunna fungera som utgĂ„ngspunkt för presentationer av konstnĂ€rliga verk och forskning. Det Ă€r möjligen en âtypiskâ konstnĂ€rlig reflex, att ta sig an ett aktuellt tema och försöka hitta konstnĂ€rliga analogier, metoder och relevans som passar vĂ„ra Ă€ndamĂ„l och kanske ambitioner, som sen i sin tur kan inspirera till nya idĂ©er och vinklingar pĂ„ konstnĂ€rligt arbete och forskning.
Inte visste vi dÄ hur pandemin skulle infektera och förÀndra samhÀllen och mÀnniskors förutsÀttningar. Mer Àn fyra och en halv miljon mÀnniskor har dött, miljoner har genomlevt allvarliga infektioner och mÄnga lever med smÀrtsamma, kroniska biverkningar av sjukdomen. SamhÀllen har haft olika sÀtt att reagera pÄ de medicinska hoten. Restriktioner och rekommendationer har varit nödvÀndiga för att skydda mÀnniskor frÄn viruset och för att sÀkra hÀlsosystemen frÄn kollaps eller överanstrÀngning. Ibland har de samhÀlleliga ÄtgÀrderna innefattat lÄngtgÄende undantagstillstÄnd som allvarligt pÄverkat vardagslivet. NÄgra av dessa ÄtgÀrder har i flera fall nÀrmat sig och korsat grÀnser för vad ett demokratiskt samhÀlle borde tillÄta sig i fredstid.
Det finns bĂ„de paralleller och skillnader mellan överföring av biologisk smitta och de sĂ€tt pĂ„ vilket konst och dess processer delas och sprids â precis som det finns i förhĂ„llande till spridningen av kunskap, rykten och myter. Det senare har blivit smĂ€rtsamt tydligt under pandemin med ibland motstridiga pĂ„stĂ„enden frĂ„n sĂ„vĂ€l myndigheter och experter som politiker och regeringar. Men ocksĂ„, hur rykten, myter och konspirationsteorier har spritts okritiskt i sociala medier, ofta svĂ„ra att tolka, verifiera eller motsĂ€ga.
Pandemin har ocksÄ avslöjat svagheterna i hÀlso- och vÀlfÀrdssystem, ofta försvagade av kortsiktiga ekonomiska reformer och vinstintressen. OjÀmlikheterna i samhÀllet har ocksÄ blivit smÀrtsamt synliga; pandemin har slagit olika hÄrt mot olika delar av samhÀllet. De globala ojÀmlikheterna har blottats Ànnu tydligare genom orÀttvisa skillnader i tillgÄngen till adekvat medicinsk vÄrd och tillgÄng till vaccin i olika delar av vÀrlden.
Med tanke pĂ„ alla dessa dramatiska fakta anser vi fortfarande att temat âSmittaâ Ă€r relevant som en utgĂ„ngspunkt: för konstnĂ€rer generellt och för detta nummer av VIS.
I utlysningen inför det hÀr numret skrev vi:
âSmitta gĂ€ller överföringen av nĂ„got genom direktkontakt, en överföring genom beröring. Och beröring kan i sig sjĂ€lvt referera till bĂ„de en fysisk som intellektuell och emotionell kontakt.â
Vad vi har sett de hĂ€r sista ett och ett halva Ă„ren Ă€r minskningen av sĂ€rskilt âkontakt och beröringâ â och detta pĂ„ dramatiska sĂ€tt. Distans, rĂ€dsla, oförmĂ„ga att mötas, oförmĂ„ga att resa, oförmĂ„ga att leva och arbeta, dödlig fara för liv och hĂ€lsa, isolering frĂ„n familj och vĂ€nnerâŠ
Vi menar att smitta Ă€r ett mĂ„ngfacetterat begrepp som fungerar bĂ„de bokstavligt och metaforiskt. I den konstnĂ€rliga sfĂ€ren kan det visa sig som inspiration, imitation, upprepning, kopiering, efterlikning, referens, visklek och pĂ„ mĂ„nga andra sĂ€tt. Vi vet att förutsĂ€ttningarna för konsten under det hĂ€r senaste ett och ett halva Ă„ret har förĂ€ndrats radikalt och har varit svĂ„ra bĂ„de pĂ„ en strukturell och en innehĂ„llslig nivĂ„. De konstnĂ€rer som förut var beroende av mĂ€nsklig kontakt i form av publik, Ă„skĂ„dare och lyssnare (vilket sjĂ€lvfallet innefattar de flesta konstnĂ€rer) har ocksĂ„ varit tvungna att Ă„teruppfinna sig sjĂ€lva i den digitala sfĂ€ren. De har strĂ€vat efter nya sĂ€tt att âberöraâ oss pĂ„ avstĂ„nd och genom vĂ„ra virtuella sammankopplingar.
Det finns mÄnga frÄgor som konsten kan stÀlla i nulÀget och utlysningen till det hÀr numret av VIS artikulerade nÄgra:
PĂ„ vilka olika sĂ€tt rör sig konsten â kan den fungera som en godartad, istĂ€llet för en elakartad, infektion? För den delen, skulle den kunna ha ett vĂ€rde som ett sorts metaforiskt âvaccinâ mot de mer skadliga sociala konsekvenserna av pandemin? Hur infekterar vi konstnĂ€rer andra och hur blir vi sjĂ€lva infekterade? Hur överförs konst och dess tillhörande idĂ©er, estetik och former â mellan olika konstnĂ€rliga fĂ€lt och mellan konsten som helhet och publiken? Kan konsten ha nĂ„gon pĂ„verkan pĂ„ den vĂ€xande rĂ€dslan och protektionismen mellan nationer och regioner?
Anna Lindal, redaktör för VIS #6
Videoupptagning av André Katombe, Sonrise Picture
GĂ„ till expositionen i databasen Research Catalogue.