VIS #7 - TEMA: METAMORFOSER – SKILDRINGAR AV DET STÄNDIGT FÖRÄNDERLIGA

Det breda och metaforiska temat för #7, metamorfos, har visat sig både överskrida och konkretiseras av det dramatiska händelseförloppet i världen. I nyhetskanaler och sociala medier kan vi följa den pågående utvecklingen av ett brutalt anfallskrig i Ukraina, som förvandlar landet till ett levande helvete. I vår utlysning till det här numret ifrågasatte vi om det alls är möjligt att relatera konstnärliga praktiker om metamorfos till vår samtid där förändring är alltmer närvarande i vardagen. Vi skrev också om rädslan för att världen balanserar vid en brytpunkt, där varje steg i någon riktning kan få avgörande konsekvenser. Dessa frågor har visat sig vara mycket relevanta den senaste veckan – på andra sätt än vi förutsåg när vi formulerade utlysningen – allt eftersom kriget i Ukraina äter sig in i landet timme för timme, dag för dag. Strategier för överlevnad har blivit väldigt konkreta och metamorfos och transformation manifesteras på de mörkaste av sätt och i en omfattning som vi inte sett i Europa på många decennier.

Det här numrets ämne är omfattande och inbjuder till en mängd tolkningar och perspektiv. De fem expositionerna behandlar temat på olika sätt, det finns estetiska, politiska, sociala och personliga perspektiv på transformation av material, historia och process samt på metoder och teori. En reflektion jag gör, som medlem av redaktionskommittén i snart fem år, är att de teman som vi föreslår för de olika numren, hur olika de än kan verka, tenderar att flyta över i varandra som associationer och som "minnen" från tidigare ämnen. I det här numret är jag glad att höra ekon från History Now (#3) i Arturo Delgado Pereiras exposition där han återskapar gruvarbetarstrejken i Almadén från 1984. Man känner skuggan av Smitta (#6) vila över Klara Waaras texter om pandemi-isolering och transformation. Och i Paola Torres Nunez del Prados sonifierade textilier och i Tobias Leibetseders fragmenteringar, återupptäcks frågor från Spor i materiale og teknikk (#4). Sergio Montero Bravos förvandling till en aktivistisk forskare inom miljökonst, på perifera platser utanför städerna, pekar möjligen fram mot kommande ämnen och ger fin resonans i detta nummer. Att tänka på konstnärlig forskning som klang och ekon som genljuder inom konst och samhälle är för mig som musiker ett kongenialt sätt att relatera olika frågeställningar och konstformer till varandra och VIS blir mer och mer detta "ljudande rum" när vi nu börjar bygga ett arkiv med flera teman. Jag rekommenderar er att besöka detta ljudande arkiv.

Men här är de fem rykande färska bidragen till det senaste numret. Det som för mig verkligen också är slående i dessa expositioner är hur alla medverkande konstnärer ifrågasätter sin egen praktik – med en ibland genomgripande omvandling av den konstnärliga praktikens ”normala” inneboende kunskap. Som dokumentärfilmaren som arbetar med performance och iscensättning, arkitekten som ifrågasätter innebörden av att ”producera mer av det samma, bara lite grönare eller lite mer social”, och bildkonstnären som upptäcker och bejakar att hon är en poet. Dessa exempel på transformativa processer är en del av en konstnärlig forskningstradition av avlärande och självkritiskt ifrågasättande av färdigheter, som utgör en speciell och fruktbar del av fältet.

Paola Torres Núñez del Prado Sonifierade textilier inom en text(il)urens performance (The Sonified Textiles within the Text(il)ura Performance) arbetar med textila, sensor-baserade gränssnitt som används i ljudkonst. Verken refererar till kulturerna i Paulas hemland, Peru. Samtidigt som de kan beskrivas som smarta textilier och människa-datorinteraktion är de utsökta fenomenologiska konstverk. De sonifierade textilerna erbjuder experimentella och alternativa sätt att framföra ljudkonst och elektronisk musik. Denna forskning är skapad i sitt sammanhang av en grupp kvinnor av latinamerikanskt ursprung som utvecklar smarta textilier och är också en del av ett kollektiv av smarta textildesigners som ifrågasätter datorbehandlingens historia ur ett feministiskt perspektiv.

Klara Waara Ta Form, har sin egen transformativa utveckling – från en skulptural och videobaserad exposition förändrades den under publiceringsprocessen till en stark poetisk text som rör sig kring isolering och transformation under pandemi-isoleringen. Texten, som är en poetisk text, är på svenska. Den lilla filmen med bladlusen blinkar milt humoristiskt till Kafka. Forskningen undersöker fantasins kraft och begränsningar och texten beskriver en väg där bildkonstnären anammar rollen som poet för att undersöka möjliga förändringar och rörelser i isoleringen. Eftersom tänkande, läsande och skrivande förändrar huvudpersonen, blir den approprierande konstnären själv approprierad av språket. En gradvis uppblandning med de subjekt som observeras ifrågasätter distinktionen mellan inre och yttre.

Arturo Delgado Pereira Vi skulle strejka!: Bortom representation i en post-industriell stad (We Would Strike!: Beyond Representation in a Post-Industrial town.) Expositionen utforskar det fältarbete som produktionen av en dokumentärfilm innebär och dess relation till verkligheten genom att visa processen vid en filminspelning av en "riktig" händelse (en strejk i kvicksilvergruvorna i Almadén, Ciudad Real, Spanien 1984) som en iscensättning idag, 35 år senare, av strejkens händelser. Filmaren använder också de 11 inspelningsdagarna i gruvan för att ägna sig åt underjorden som ett levande och symboliskt rum. Tillsammans med lokalbefolkningen diskuteras den möjliga förvandlingen av postindustriella Almadén till något annat än en gruvstad – eller före detta gruvstad. I denna exposition betraktas det filmade materialet som filmiska fältanteckningar ur vilka nya tankar, frågor och kreativa handlingar kan uppstå. Det är inte en dokumentation av filmskapandet, utan ett sätt att ställa frågor till det som dyker upp i själva filmskapandet.

Sergio Montero Bravo Territoriell konst, design och arkitektur (Territorial Art, Design & Architecture) beskriver ett projekt som utforskar vad som händer när det offentliga rummet betraktas ur perspektiv bortom den urbana normen. Detta är onekligen en transformativ exposition. Dels i beskrivningen av de territoriella, konstnärliga projekten som alla äger rum i rurala miljöer. Dels i hur Sergio Montero Bravos egen yrkesmässiga metamorfos skildras. Projekten utforskar frågor om gemenskap, samhörighet, och ömsesidigt beroende mellan arter. Detta är ett starkt exempel på konstnärlig forskning som en kritisk praktik, en praktik som visar hur forskningsmetoder och -processer kan influera, stödja och stärka en aktivistisk agenda.

Tobias Leibetseder och Thomas Grill Tidsfragment (Fragments in Time) har byggt en processuell skulptur, Fragments, som befinner sig i permanent utveckling. Materialet kommer från det konstnärliga forskningsprojektet Rotting Sounds: avfall, insamlade saker, saker som förvarats och ställts undan, texter, bilder, data, ljud, med mera. Erosionsprocesserna för alla dessa media-representationer är oändliga, nedbrytningen verkar explodera in i det digitala rummet och mycket snart befinner man sig bokstavligen ”lost in transformation”. Den underliggande kritiken av (och hotet mot?) digitala medier, information och teknik blir uppenbar i denna hisnande exposition där dimensionerna är kongeniala med känslan av en värld som faller isär bit för bit. ”Vad kommer att hända med all inbyggd information i en tid när den kommer att de-kontextualiseras, försämras och måste omtolkas av framtida generationer när den hittas?”

Anna Lindal, redaktör för VIS #7

Omslagsbild: Bild lånad från Arturo Delgado Pereiras exposition “We Would Strike!: Beyond Representation in a Post-Industrial Town.” VIS #7 ”Metamorfoser – skildringar av det ständigt föränderliga”.