SAMTAL OM TEMAT SMITTA

Temat för VIS #6 är ”Smitta”. När VIS redaktionskommitté först bestämde sig för det här temat var det mars 2020. Ett nytt virus hade just upptäckts som började spridas över världen och skapa rädsla och förvirring. Vi – och antagligen väldigt få andra också – visste vid den tidpunkten på vilket dramatiskt sätt viruset skulle förändra förutsättningarna för samhällen och mänskligt liv över hela världen.

Att vi ursprungligen valde det här temat var för att vi föreställde oss att det då dagsaktuella begreppet potentiellt skulle kunna fungera som utgångspunkt för presentationer av konstnärliga verk och forskning. Det är möjligen en ’typisk’ konstnärlig reflex, att ta sig an ett aktuellt tema och försöka hitta konstnärliga analogier, metoder och relevans som passar våra ändamål och kanske ambitioner, som sen i sin tur kan inspirera till nya idéer och vinklingar på konstnärligt arbete och forskning.

Inte visste vi då hur pandemin skulle infektera och förändra samhällen och människors förutsättningar. Mer än fyra och en halv miljon människor har dött, miljoner har genomlevt allvarliga infektioner och många lever med smärtsamma, kroniska biverkningar av sjukdomen. Samhällen har haft olika sätt att reagera på de medicinska hoten. Restriktioner och rekommendationer har varit nödvändiga för att skydda människor från viruset och för att säkra hälsosystemen från kollaps eller överansträngning. Ibland har de samhälleliga åtgärderna innefattat långtgående undantagstillstånd som allvarligt påverkat vardagslivet. Några av dessa åtgärder har i flera fall närmat sig och korsat gränser för vad ett demokratiskt samhälle borde tillåta sig i fredstid.

Det finns både paralleller och skillnader mellan överföring av biologisk smitta och de sätt på vilket konst och dess processer delas och sprids – precis som det finns i förhållande till spridningen av kunskap, rykten och myter. Det senare har blivit smärtsamt tydligt under pandemin med ibland motstridiga påståenden från såväl myndigheter och experter som politiker och regeringar. Men också, hur rykten, myter och konspirationsteorier har spritts okritiskt i sociala medier, ofta svåra att tolka, verifiera eller motsäga.

Pandemin har också avslöjat svagheterna i hälso- och välfärdssystem, ofta försvagade av kortsiktiga ekonomiska reformer och vinstintressen. Ojämlikheterna i samhället har också blivit smärtsamt synliga; pandemin har slagit olika hårt mot olika delar av samhället. De globala ojämlikheterna har blottats ännu tydligare genom orättvisa skillnader i tillgången till adekvat medicinsk vård och tillgång till vaccin i olika delar av världen.

Med tanke på alla dessa dramatiska fakta anser vi fortfarande att temat ’Smitta’ är relevant som en utgångspunkt: för konstnärer generellt och för detta nummer av VIS.

I utlysningen inför det här numret skrev vi:
”Smitta gäller överföringen av något genom direktkontakt, en överföring genom beröring. Och beröring kan i sig självt referera till både en fysisk som intellektuell och emotionell kontakt.”

Vad vi har sett de här sista ett och ett halva åren är minskningen av särskilt ’kontakt och beröring’ – och detta på dramatiska sätt. Distans, rädsla, oförmåga att mötas, oförmåga att resa, oförmåga att leva och arbeta, dödlig fara för liv och hälsa, isolering från familj och vänner…

Vi menar att smitta är ett mångfacetterat begrepp som fungerar både bokstavligt och metaforiskt. I den konstnärliga sfären kan det visa sig som inspiration, imitation, upprepning, kopiering, efterlikning, referens, visklek och på många andra sätt. Vi vet att förutsättningarna för konsten under det här senaste ett och ett halva året har förändrats radikalt och har varit svåra både på en strukturell och en innehållslig nivå. De konstnärer som förut var beroende av mänsklig kontakt i form av publik, åskådare och lyssnare (vilket självfallet innefattar de flesta konstnärer) har också varit tvungna att återuppfinna sig själva i den digitala sfären. De har strävat efter nya sätt att ’beröra’ oss på avstånd och genom våra virtuella sammankopplingar.

Det finns många frågor som konsten kan ställa i nuläget och utlysningen till det här numret av VIS artikulerade några:

På vilka olika sätt rör sig konsten – kan den fungera som en godartad, istället för en elakartad, infektion? För den delen, skulle den kunna ha ett värde som ett sorts metaforiskt ’vaccin’ mot de mer skadliga sociala konsekvenserna av pandemin? Hur infekterar vi konstnärer andra och hur blir vi själva infekterade? Hur överförs konst och dess tillhörande idéer, estetik och former – mellan olika konstnärliga fält och mellan konsten som helhet och publiken? Kan konsten ha någon påverkan på den växande rädslan och protektionismen mellan nationer och regioner?

Anna Lindal, redaktör för VIS #6

Videoupptagning av André Katombe, Sonrise Picture