VIS om Konstnärlig forskning

De flesta konstformer har tillräckligt långa historier av metodiska undersökningar, och av uppsättningar av metoder och frågeställningar för att bilda egna forskningsområden – tillräckligt fruktbara för att skrivas in i institutionella system. Men forskning på konstnärlig grund har i de nordiska länderna en kort historia inom akademierna, de första försöken skedde i mitten av 1990-talet. Sedan dess har två linjer av kunskapsackumulation och kunskapsdelande utvecklats: ett begreppsliggörande och utvecklande av konstnärlig praktik och ett transdisciplinärt förhållningssätt där konstnärliga metoder förbinds med metoder inom humaniora, natur- och samhällsvetenskaperna.

Konstnärlig forskning är således en form av ämnesutveckling, inte åtskild från de konstnärliga grundutbildningarna. Den ansluter sig till en historia både av erfarenhetsbaserad och förkroppsligad kunskap som är förbundet med avancerat konstnärligt arbete och en historia av reflekterande texter och kommentarer skapade av praktikerna med viljan att avtäcka och veckla upp de vanligtvis dolda skeendena i konstnärliga processer. Konstnärlig forskning är ett försök att praktiskt och teoretiskt artikulera det specifika i konstnärlig kunskap, hur den formas och hur den är förbunden med exempelvis samhället och politiska handlingar. Med begreppet ”den konstnärliga processen” avses då inte bara praktiken/metoderna/görandet utan också de kulturella och konceptuella mekanismer som agerar för att skapa mening i ett verk.

Inom konstnärlig forskning ska alltså begreppen ”metod” och ”metodologi” förstås i en vidgad betydelse. Alla metoder har sin egen estetik och bär med sig sina gester, sin diskurs och sin historia i ett konstverk. ”Metoder”, ”görande”, ”praktik” ska alltså ses som likvärdigt involverade i verkets meningsproduktion och tillgängliggörs på olika sätt i konstnärliga forskningsprojektet.

Konstnärlig forskning är en ”ny-gammal” genre och det finns en mängd exempel inom varje konstnärligt medium från tidigare perioder som skulle kunna betraktas som konstnärlig forskning avant la lettre. Men genom utvecklingen av en spridnings- och peer review-kultur – till vilken VIS är stolta över att bidra – hoppas vi delta i dess mognande som erkänd disciplin. I denna process kommer vi möta både lekfulla och systematiska expositioner av, och rapporter om, konstnärliga processer – vilka utgår från själva konsten och från de som står närmast dess praktik.

VIS om Exposition

Exposition är en term som är rik i konnotationer inom konsten; den kan användas för att beskriva allt från ett sätt för konstnären att arrangera sina konstverk inför offentlig visning till det sätt på vilket en kompositör presenterar huvudteman och tonkonflikter som sedan löses genom utvecklingsprocesser i Sonata Form. Eftersom termen ger upphov till så många associationer har det varit ett utmärkt samlingsnamn för de olika presentationsformer genom vilka de skilda insikter och resultat som forskningsprocessen resulterar i kan kommuniceras och varifrån olika konstnärliga avsikter och fokus kan ta avstamp.

Exposition är därför ett nyckelbegrepp inom konstnärlig forskning, och omfattar olika format av produktion, seende, tolkning, presentation och dokumentation; dessa kan utgöra det konstnärliga objektet eller händelsen, men de kan också kompletteras med andra former av kommunikation. Resultatet av forskningen presenteras på sina egna villkor. Mötet med forskningens exposition tillhandahåller därför en nyckel till att förstå dess estetiska, epistemologiska, etiska, politiska och sociala innehåll.

Genom att utveckla olika format genom vilka expositioner kan genomföras försöker konstnärliga forskare gemensamt adressera utmaningar som uppstår när forskning formuleras och presenteras i former som kommunicerar genom konstnärligt frammanade upplevelser. VIS hoppas kunna använda expositioner som ett medel för att utmana de gränser som satts genom befintliga former av forskningspublikation och -spridning i fråga om ambitioner och möjligheter inom konstnärlig forskning.