Vis nummer 3, History Now, presenterar expositioner där konstnärlig praktik framkallar och behandlar historiens manifestationer i nuet. I de åtta bidragen finns olika försök att återskapa och omläsa det förflutna. Här ges möjligheter att om-tänka snarare an att återuppleva historien.

Roland Barthes skriver i inledning till Det ljusa rummet att han råkade få syn på ett fotografi från 1852 som föreställde Napoleons yngre broder Jerome. I detta upphetsade ögonblick slår det honom att han ”ser de ögon som såg på kejsaren”. Denna närmast nekromantiska känsla kan uppstå vid mötet med fotografier – upplevelsen att historien kommer till liv för ett ögonblick. Levande historia finner vi annars i handlingar, i gester och beteenden – i olika påtagliga eller diskreta praktiker – som lämnas över från människa till människa, från generation till generation. Men även konsten – bildkonsten, musiken, litteraturen, filmen, dansen – är den plats där historiens ande kan lockas fram i nuet. Detsamma gäller politiken – att koppla greppet om historien, och på ett våldsamt sätt påtvinga samtiden utvalda minnen, ofta falska, är auktoritära regimers specialitet. Och för denna operation används just ofta konst: heroiska monument, dikter, sånger, målningar… Även den franske filmessäisten Chris Marker hävdade att den enda politiskt meningsfulla historien är den som ger sig till känna i vår tid. Chris Marker var besatt av Alfred Hitchcocks film Studie i brott (Vertigo). Han hade sett den 19 gånger och sökte som en spårhund efter alla de platser där filmen utspelade sig. Studie i brott[1] var, enligt Marker, ”den enda film som lyckats porträttera omöjligt minne, vansinnigt minne.” Att resa i filmens och textens fotspår kallade Marker för pilgrimage. I Markers fall är det en handling som tar fasta på det reella i fiktionen och placerar det i historien. Filmens platser – blomsterhandeln Podesta Baldocchi, museet Legion of Honor, kyrkogården vid Mission Dolores där huvudpersonen Madeleine bad en bön vid en kvinnas grav – alla dessa verkliga platser från fiktionen ”återeffektueras” av Marker i hans egen film Sans solei.

Till nummer 3 av tidskriften VIS – History Now – sökte vi just expositioner där konstnärlig praktik framkallar och behandlar historiens manifestationer i nuet. I de åtta bidrag som valdes ut finns olika ansatser att på olika sätt försöka att återskapa och omläsa det förflutna.

Marianna Christofides, vars filmessä Days in Between (Mellandagar) på många sätt relaterar till Chris Markers arbeten, utvecklar ett tema om förlust, utelämnanden och förvillelser i relation till Balkans våldsamma historia. Bilden av floden har en framträdande plats i Days in Between, både som geografisk gräns och som plats som undgår den rationella, kognitiva kartläggningen av en plats; flodens oavbrutna förändring och undflyende kvaliteter kräver ständigt, nya, tillfälliga ”omläsningar”.

Dansaren Otto Ramstad genomför sin egen form av ”konstnärlig släktforskning” som en metod att undersöka historien om sina norska förfäder. Ramstads kroppsliga tekniker, tillsammans med skrivna reflektioner och spekulationer, upprättar en relation till det land de en gång bebodde och som han visste mycket lite om. Här finns en vilja att tänka sig in i en kropp på landsbygden i Norge för 100 år sedan för att sedan fråga sig hur detta påverkar hur vi lever i våra kroppar nu.

Även Mareike Dobewall använder kroppen för att upprätta en relation till en historisk plats, ”en sonisk dialog”, som hon uttrycker det. Under en två veckor lång workshop utforskade Dobewall och amatörkören ”Peenechor” två försummade byggnader i staden Demmin, i det forna Östtyskland. Med röstexperiment runt byggnaderna väcktes minnen hos deltagarna och gavs möjligheter åt andra slags berättelser än de som är officiellt traderade. I denna övning sätts ordet historia (geschichte) i plural och vi får historier (geschichten).

I Tina Carlssons fall är det den egna kroppen som bär på minnen. Med utgångspunkt i den ”folkhemsmarinerade kroppen” försöker konstnären skissera ”noderna varifrån folkhemmet vecklade ut sig och hur de skapade förutsättningar för vissa att känna sig hemma medan andra uteslöts.” En viktig plats har dialogen med fadern som på många sätt stod mitt i den socialdemokratiska rörelsen och förvaltningen av folkhemmet.

Konstnärerna Björn Larsson och Carl Johan Erikson gjorde båda vapenfri tjänst i Sverige på 1980-talet. De genomgick båda samma intervjuer som de själva återskapar för sitt filmverk Allvarlig personlig övertygelse. I filmens parallella bildrutor möter vi dels medelålders män som ser tillbaka på sin vägran att bära vapen och dels unga människor idag som ställs inför samma frågor kring rätten att ta någon annans liv. Här används alltså ett material från det nära förflutna för att ställa frågor till samtiden.

Jostein Gundersen, Ruben Sverre Gjertsen och Alwynne Pritchard tar sig på ett mycket direkt sätt an historiskt material: musik från senmedeltid och tidig renässans, speciellt polyfonisk musik från Italien runt år 1400. Inom fältet Historically Informed Performance (HIP) introduceras mer komplexa relationer mellan komposition och improvisation. Genom expositionens text, ljud, video och partiturer följer vi en process som när den lyckas blir till ”en kombination av virtuositet, nyfikenhet, öppenhet, tillit och villighet att experimentera.”

Musikern och författaren Eivind Buene, å sin sida, historiserar stycken av Franz Schubert med en utstuderad metodologi. Genom att förvandla dessa stycken till loungemusik skapar han en refraktion mellan två tidslager. I projektet strävar han efter att skapa en mångbottnad erfarenhet genom vad han kallar telescopic listening. Det är ett sätt att lyssna på musik där det teleskopiska för historien närmare oss, där olika lika tidsepoker samexisterar i ett nu.

Behzad Khosravis Nooris bidrag The Life of an Itenerant Through a Pinhole (En kringresandes liv genom en hålkamera), slutligen, bygger på morfaderns efterlämnade arkiv av fotografiskt material. Morfadern, Gholamreza Amirbegi, tog mellan 1956 och 1968 en mängd bilder i de arbetarklasskvarter i Teheran där han levde med sin familj. Genom att återaktivera den speciella lådkamera morfadern använde, en föregångare till polaroidkameran, i utställningar och performances ställer konstnären frågor om omedvetna koloniala minnen och berättelser som sträcker sig lång bortom arbetarklasskvarteren och innefattar hela den globala södern.

Nedan presenterar vi den open call-text som dessa expositioner är ett svar på.

Magnus Bärtås, Redaktör, VIS #3

[1] Enligt berättarrösten i hans film Sans soleil (1982).

Call-text – History Now

Historieskrivning och tolkning av händelser i det förflutna blir till oerhört starka och laddade identitetsfrågor såväl i familjen, i det lokala och i nationen. Behandlingen av historiska händelser, kulturarvsfrågor och frågor om kulturell kanon är ständigt under förhandling och blir alltid frågor om nationell självbild, om minne och glömska, om inkluderande och exkluderande, om utraderande och (åter)upptäckande. Våra berättelser om och gestaltningar av historien ger upphov till den existentiella politikens grundläggande frågor: varifrån kommer vi, vart befinner vi oss och var är vi på väg?

Till detta nummer söker vi expositioner där konstnärlig praktik behandlar historiens manifestationer i nuet. En mängd konstnärliga metoder och praktiker har sedan länge gett alternativa bidrag till historieteori, musikhistoria, vetenskapshistoria och vidgat diskussionen om relationen mellan historia och litteratur, ord och bild, film och historiskt material. Arkivpraktiker har fått en framträdande plats inom samtidskonsten. Historie-performativa praktiker såsom reenactments och andra återskapande och omprövande av händelser, historiskt material och historiska tekniker har uppstått inom teater, performance, dans film och musik. Här finns möjligheter att aktivera affekter och kunskaper som inte nödvändigt vis handlar om kampen om minnet, historien och kulturen. Att skapa en reenactment kallar filosofen Paul Ricœur för ”en återeffektuering av det förflutna i nuet”.[1] Återuppförandet är en uppgift att om-tänka [re-penser] och inte att åter-uppleva [revivre]. Någon eller något agerar i en sådan situation ställföreträdare för det förflutna. Hos ställföreträdaren (en stand in) uppträder en själv som en annan, en handling som lösgör jaget för en stund men också erbjuder en fundamental möjlighet för kunskap och inlevelse. VIS bjuder i History Now[2] in till att om-tänka, att skapa nya spår intill historiens hjulspår, att försöka förstå oss själva genom historien.

[1] Paul Ricœur, ”Den berättande tiden”, i Från text till handling, en antologi om hermeneutik, red. Peter Kemp & Bengt Kristensson, Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag Symposion 1993, s. 223.
[2] History Now var också namnet på en utställning curaterad av Niclas Östlind och Magnus af Petersen som först visades på Liljevalchs konsthall 2003 och sedan turnerade till Arbetets museum, Norrköping,; Passagen, Linköping; Dunkers kulturhus, Helsingborg; Sörlandets Kunstmuseum, Kristianstad,; Midlanda konsthall, Timrå och Konsthallen Rönneby.

Credit Line Front Image:
Days In Between, 2015 (film still)
single-channel 16mm film digitally transferred, color & b/w, stereo, 40:00
© Marianna Christofides / VG Bild-Kunst, Bonn, 2020