VIS nummer 2 har förfrämligande som tema. Förfrämligandet som metod har en kritisk potential. I den konstnärliga forskningen finns dessutom ett dubbelt förfrämligande: efter att ”ha gjort saker främmande” skapas en process av själv-förfrämligande (och självförståelse) för ett betraktande av metoder och processer ”utifrån”.

Traditionellt är platsen för kultur – konstrummet, museet, konsertsalen, teatern – en avgränsad plats där konstnären samlar ihop och presenterar ett urval ”saker”: det kan vara objekt, bilder, ljud, människor och olika handlingar. På ett liknande sätt kan vi tänka på det ”redaktionella rummet”, eller i detta sammanhang: expositionen – som ett rum där saker från olika håll samlas. För vart och ett av dessa verk i VIS har själva insamlandet och sammanförandet en kortare eller längre förhistoria av användande av platser för kultur. Vi har exempel från utställningsrummet (Anna Ting Möller och Budhaditya Chattopadhyay), ateljén (William Platz), teaterscenen (Lise Hovik) och biografen (Susanna Helke och Alejandro Pedregal). Vad aktiviteterna och händelserna i dessa rum har gemensamt i detta sammanhang är att de framkallar narrativa former. Berättande är en metod för att sätta samman ”saker”, att inkludera och exkludera, och denna metod stöder likheten mellan redaktören och berättaren (och samlaren). Här är en ”fokaliserad sekvens av händelser presenterad och kommunicerad”, för att anknyta till Mieke Bals ord i Telling Objects.[1]

Den narrativa akten, såväl som samlande och redigerande, har med andra ord en sammanställande funktion och genom att föra in dessa ”saker” i expositionens rum så använder bidragsgivarna berättande som ett sorts kognitivt verktyg. De går samtidigt med på att lägga till en nivå av temporalitet i sina verk, ett nytt stadium av ordnande, samlande och görande – av dokumentation, av verkberättelser, av resonerande och av reflektion.

Mieke Bal beskriver förfrämligande som en metod som har föresatsen att göra saker till något ”absolut annat” efter det att de har tilldelats en status som ”icke annat”. Tillståndet av ”absolut annat” uppstår när saker är avskurna från sina sammanhang (genom underordning, appropriering och avpersonifiering) – här sker en process av ”paradoxal meningsproduktion i samlandet”.[2]

I detta nummer av VIS (nummer 2) möter vi några av aspekterna av rörelsen mellan ”icke annat” och ”absolut annat” – må de vara störande, skrämmande eller befriande – och de har alla en kritisk potential och en potential för meningsskapande.
I Budhaditya Chattopadhyays exposition Listening in/to Exile: Migration and the Media Arts är vardagligt lyssnande utgångspunkten för att lyfta frågor om hur förfrämligande är kopplat till exil, migration, hyper-rörlighet, platslöshet och nomadism.

Anna Ting Möllers exposition The Bucha Baby Project låter oss engageras i ett verk som är grundat i konstnärens känslor inför att leva som transnationellt adopterad. Den förmodade uppfattningen om färgblindhet som genomsyrade hennes uppväxt som färgad med vita föräldrar innebar en existentiell komplikation för henne. Genom att odla kombuchakultur i te och socker skapar hon ett cellulosamaterial som påminner om mänsklig hud – ett material som tillåter henne ”att visuellt uttrycka känslan av att ha blivit förfrämligad och alienerad från sin egen kropp och fruktan för att drunkna i sin egen hud.”

Susanna Helke och Alejandro Pedregal presenterar, i expositionen Testifying for the Invisible: Documentary Poetics of Estrangement, två dialogiska essäer tillsammans med film-fallstudier av författarna. Här diskuteras förfrämligande som emancipatorisk strategi med en släkthistoria olika counter cinema-rörelser i historien.

William Platz exposition Spin Puppet, Spin: Drawing Estrangement är en resa i dockornas och mannekängernas värld – där binariteten mellan liv och icke-liv är oklar. Expositionen cirklar runt ateljén som en plats för tecknande. Alla teckningar och fotografier i expositionen har utförts av dockor och alla har de samma ämne: dockor.

Även Lise Hoviks verk använder rekvisita som medel för att skapa en värld av udda skapelser. Hennes exposition Animalium är baserad på barnteater-pjäsen/det konstnärliga forskningsprojektet Varken fugl eller fisk. Titeln pekar mot en mellanrumsvärld, en övergångsvärld, skapad av teaterkompaniet Teater Fot i samarbete med publiken. Animalium är ett försök att både återskapa och presentera i expositionens form: ”en översättning från teatern till text, bilder, ljud och video.”

Nedan presenterar vi den open call-text som dessa expositioner är ett svar till.

Magnus Bärtås, Redaktör, VIS #2

[1] Mieke Bal, ”Telling Objects”, i Cultures of Collecting, red. John Elsner and Roger Cardinal. Reaktion Books, London 1997, s. 100.[2] A.a. s. 105.Call-text – Förfrämligande

CALL-TEXT – FÖRFRÄMLIGANDE

Svetlana Boym skriver i Architecture of the Off-Modern[1]:

Genom att göra saker främmande tar konstnären inte bara sakerna ur sitt vardagliga sammanhang och placerar dem i en konstnärlig inramning; han ser också till att ”återbörda känsla” till själva livet, att återuppfinna tillvaron, att uppleva världen på nytt. Förfrämligande är vad som gör konst konstnärlig, men i samma veva – det gör livet livligt, eller värt att leva.

Den här idén om förfrämligande avviker från användningen av den term som etablerades av Bertolt Brecht inom teatern – som ett medel att skärpa kritikaliteten och medvetenheten om fiktionens olika nivåer. Den avviker också från den marxistiska användningen av termen – en alienation av de sociala relationerna på grund av lönearbete och förtingligande. Boyms beskrivning tycks involvera dokumentarism, samlande och arkivaktiviteter – praktiker där ting isoleras och kombineras på ett oväntat sätt; de implicerar ett motstånd mot minnenas erosion och ett kanske fåfängt försök att skjuta upp tingens sakta, gradvisa försvinnande.

Inom konstnärlig forskning finns ett ytterligare förfrämligande som är viktigt – en ”dubbel” eller ett ”andra” förfrämligande: efter att ”ha gjort saker främmande” så ger vi, konstnärer, oss in i en annan process av själv-förfrämligande (och självförståelse) för att kunna se på våra metoder ”utifrån”. Detta förfrämligande från arbetsprocessen är avgörande vid försöket att hitta ett språk som har förmågan att artikulera erfarenheter av konstnärlig praktik, och även för att kunna utveckla teorier om praktik.

VIS bjuder in var och en som önskar att inkomma med material inom konstnärlig forskning som manifesterar en reflektion över förfrämligande – må det vara från ett Brecht-perspektiv, marxistiskt synsätt, ett ”Boym-perspektiv”, må det utgå från ”det andra förfrämligandet” eller något annat perspektiv. Konstverk och expositioner bör ha en klar koppling till ämnet och utformas så att de är givande både för de som befinner sig i fältet och de utanför den konstnärliga forskningens sfär. Expositioner på norska, svenska, danska och engelska är välkomna.

[1] Buell Center/FORUM Project & Princeton Architectural Press 2008, p. 18–19.