”(Inte så) vardagliga samtal: Experiment med attunement som metod i konstnärlig forskning”. Den här praktikbaserade forskningen tar fasta på hur poetiska och undersökande konstnärliga praktiker kan bredda det moderna kriminaltekniska fältet. En vidareutveckling av min idé om ”poetisk kriminalistik”, som experimenterar med attunement, en praktik som i aktuell forskning beskrivs som ”påtaglig och sensorisk, men samtidigt fantasifull och otyglad” (Stewart, 2011), gör det möjligt för den att även inrymma det icke-mänskliga – marken, träd, klippor, vattendrag och djur – med antydningar om nya relationer bortom det mänskliga (Kohn, 2013; Viveiros de Castro 2015), som möjliga vittnen (Weizman, 2010; Weizman, 2017; Williams, 2018) till det som en förtryckande geopolitik har fått att försvinna. Detta inbjuder till att tänka annorlunda kring diskreta artikuleringar av offentliga sanningar. Frågan ”Vilka andra kan vittna?” väcks när man utforskar material som i sig är svårgripbart. Svaren undersöks genom att lystra till vittnesbörd från såväl oväntade, icke-mänskliga (Butler, 2015) som mänskliga vittnen. Projektet inbegriper globala mänskliga rättigheter, eftersom dess fokus är omstridda vittnesmål och bevis på gränsen att upptäckas (Weizman, 2017), i ett sammanhang av statligt våld och utradering ur historien (Galeano, 1992). Det behandlar dock även subjektiva aspekter av hur min familj upplevde min far Ivan Dazas ”politiska försvinnande” (Amnesty International, 1993; Marcos 2002) på den venezuelanska landsbygden under 1960-talets kalla krig. Det handlar om en dynamisk, verklighetsförankrad forskning (Lather, 2017) som griper sig an frågan om giltighet genom metoder och metodologier inspirerade av attunement (Nagatomo, 1992; Stewart, 2011) och en syn på det icke-mänskliga som vittne, men även genom andra vitala fält som avkoloniserar såväl kunskaper (Tuhiwai Smith, 1999) som naturen (Kohn, 2013; Demos, 2016) och ställer människans privilegierade onto-epistemologiska position inför posthumanistiska utmaningar (Kohn, 2013; Viveiros de Castro, 2015).

Biografi

Livia Daza-Paris är en venezuelansk-kanadensisk interdisciplinär konstnär bosatt i Montreal, som arbetar med performance, rörliga bilder, text och skriftliga belägg. I sin konstnärliga forskning använder hon sig av attunement, poetiska interventioner och avkoloniserande angreppssätt för att ta upp händelser som förtigits i Venezuelas officiella historia under det kalla krigets 1960-tal. Hon har tagit examen vid Concordia University (Montreal, Kanada) i Community Economic Development och i Digital Technologies in Design Arts. Hon har en masterexamen i Creative Practice från Transart Institute. För närvarande har Daza-Paris en doktorandtjänst i Art & Media vid University of Plymouth i Storbritannien.

Nyckelord (exposition): poetics, forensics, artistic research, Attunement, Latin American art, Cold War-era, haptic visuality, haptic spatiality, Nonhuman Partipicipation, testimony, witness, Skinner Releasing

till expositionen

Gå till expositionen i databasen Research Catalogue. Expositionen är inte responsiv och fungerar bäst på en större bildskärm.