Ved å velge Risiko som tema for den første ordinære utgaven av VIS, knyttes det an til et temaområde som er både viktig og aktuelt. Ikke minst har de innsendte bidragene resultert i eksposisjoner hvor kunsten og forskningen ikke bare innebærer risiko, men hvor risiko i seg selv er en sentral drivkraft.

Kunst, forskning og risiko

Det å forbinde kunst og risiko er på samme tid både komplekst og viktig. I sin ytterste konsekvens kan man hevde at kunst uten risiko aldri vil bli fremstå som annet enn triviell dekor. Det er et element av risiko i alle spekulative handlinger, og for at kunsten skal oppleves som meningsbærende for oss, må den skapes under den forutsetning at konsekvensene ikke er gitt på forhånd. Følgelig må den også akseptere muligheten for å feile.

I likhet med det å lage kunst, er også forskning en spekulativ aktivitet som hele tiden søker å utfordre grensene for vedtatte sannheter. Men på samme tid vil systematisk forskningsmetodikk søke å avgrense risikoelementene som denne utforskende spekulasjonen innebærer. Forskningsmetodikk bestreber seg på å omskrive begrensete områder hvor det kan være et element av risiko, samtidig som andre usikkerheter og variabler elimineres slik at ikke forskningsresultatene blir forstyrret.

Hvordan er det da i kunstnerisk forskning? Skal kunstnerisk forskning være risikofylt i kunsten men legge bånd på seg i forskningen? Skal den søke en mellomløsning mellom vågemot og forbeholdenhet? Eller må vi finne metoder for kunstnerisk forskning som gir rom for større risiko enn for den vitenskapelige forskningen? Risikerer vi i så fall at kunstnerisk forskning og dens forskningsresultater mister sin legitimitet?

Betydningen av dette spørsmålet bør ikke undervurderes. Faktisk er det slik at kunsten oftere stilles overfor et dilemma når det å ta risiko skal måtte balanseres i en virkelighet som både kan være økonomisk usikker og kulturelt fiendtlig. Et symposium arrangert av Opera North og universitetet in Leeds i 2014 utfordret påstanden om at nøysomhet i verdensøkonomien har ført til at kunsten er mindre risikovillig. I stedet er det skapt en konservativ forsiktighets kultur. En av konklusjonene var at mens det er mange måter å nærme seg risiko på, er det en egen kunst ”å løpe risiko på en god måte”. Mange av seminardeltakerne mente at det er viktig med samtaler om risiko i økonomisk og politisk krevende tider. En kultursektor som har tro på seg selv, kan bidra til at vi evner å forestille oss andre og mer spennende fremtidsscenarier gjennom å hjelpe samfunnet til å stille spørsmål ved seg selv, spørsmål som ikke blir stilt når vi slår oss til ro med status quo.(1)

Ved å velge Risiko som tema for den første ordinære utgaven av VIS, knyttes det an til et temaområde som er både viktig og aktuelt. Ikke minst har de innsendte bidragene resultert i eksposisjoner hvor kunsten og forskningen ikke bare innebærer risiko, men hvor risiko i seg selv er en sentral drivkraft. Når ”risiko” er springbrettet for kunstnerisk handling, følger det nettopp en søken etter måter ”å løpe risiko på en god måte”. Eksposisjonene som er samlet i dette nummeret favner vidt, men de deler en felles impuls og uttrykker egne forestillinger om kunsten å ta sjanser.

Rekkefølgen på bidragene i VIS # 1 følger en tematisk kurve. Det innledes med eksempler hvor elementer av personlig og fysisk risiko fungerer som katalysator for kunstnerisk utfoldelse. Det beveger seg videre mot undersøkelser av hvordan personlig vilje til å løpe risiko fører til handlinger som avdekker miljøfarer og utfordringer knyttet til eksil og migrasjon. Til slutt følger mer kunstnerisk stiliserte beretninger der mer håpefulle koblinger mellom risiko og oppdagelse gir opphav til nye forestillinger. Vi håper at eksposisjonene i dette nummeret vil invitere til videre debatt om hvordan både kunst og forskning kan vinne på å omfavne risiko som katalysator for nyskaping og originalitet.

Konst, forskning och risk

Relationen mellan konst och risk är både komplex och viktig. Man kan, om man vill vara extrem, hävda att konst som helt saknar något riskfullt moment inte är något mer än simpel utsmyckning. Det finns risker i alla spekulativa handlingar, och för att konsten ska betyda något för oss måste den vara spekulativ. Konsten måste ta vissa steg vars konsekvenser i förväg inte kan fastställas – och den måste vara öppen för möjligheten att misslyckas.

Även forskningen är en spekulativ verksamhet, en aktivitet som alltid vidgar gränser för det säkra och vetbara. Men det systematiska i forskningsmetoden är emellertid i stor utsträckning inriktad på att minimiera risken kring själva spekulationen – eller åtminstone definiera de områden som är riskfyllda och eliminera alla variabler som skulle kunna kontaminera forskningsresultatet.

Hur är det då med konstnärlig forskning? Ska den vara risktagande i sitt konstnärliga uttryck och försiktig i sin forskning? Är det meningen att den ska placera sig mellan vågat och försiktigt? Eller ska vi söka efter metoder som är mer accepterande för fenomenet risk än inom den vetenskapliga forskningen – och kan detta medföra sina egna risker där resultaten av den konstnärliga forskningen framstår som illegitima?

Denna sista dimension är viktig. Konsten hamnar, generellt sett, oftare i det dilemma som uppstår när riskerna i risktagandet ska vägas upp i en ekonomiskt osäker och ofta kulturfientlig miljö. Symposiet ”Art and Risk” som hölls i Storbritannien 2014, organiserat av Opera North och Universtity of Leeds, försökte utmana övertygelsen ”om att den ekonomiska åtstramningen har hämmat risktagandet inom konsten – som i sin tur skapar en konservativ kultur och en vilja att ’hålla sig på den säkra sidan’”. Bland slutsatserna fanns en idé om att det – även om det finns många sätt att närma sig risker – ”existerar en egen konstfärdighet här, ett sätt att ’riskera väl’. Många deltagare var överens om att det i svåra ekonomiska och politiska tider var just den här diskussionen som var viktig, den som handlar om riskens konst. Och denna diskussion skulle kunna vara till hjälp för att förställa oss en mer spännande framtid, där en konstvärld med självförtroende hjälper samhället att ställa frågor till sig själv, frågor som aldrig ställs när vi bara ställer in oss på status quo.”(1)

Genom valet att fokusera på Risk i nummer 1 slår alltså tidskriften VIS in på ett ämnesområde som inte enbart är betydelsefullt – men också i hög grad aktuellt. Vidare har utlysningen till detta numret, tack vare temat, genererat expositioner där konsten och forskningen inte enbart utgör en risk, utan också lyfter fram risken rent innehållsmässigt. Användandet av risken som språngbräda till konstnärlig handling resulterar just i ett sökande efter ett sätt att ”riskera väl”. Expositionerna som samlas i detta nummer är väldigt olika, men alla delar denna strävan och alla manifesterar de sin egen vision om de former som kan användas i ett konstnärligt risktagande.

Expositionernas ordning i nummer 1 är tematiskt placerade. I början har vi expositioner som innehåller element av personliga och fysiska risktagande inom det konstnärliga skapandet. Därefter rör vi oss mot hur personligt risktagande kan uppmärksamma frågor kring miljön, och problematik kring migration och exil, för att sedan ta oss igenom mer konstnärligt stiliserade expositioner – och slutligen hamna i mer hoppfulla kopplingar mellan upptäckter och omtänkanden. Vi hoppas att dessa expositioner stimulerar till vidare debatt om hur konst och forskning ömsesidigt kan dra nytta av att ha med risken som en slags katalysator som leder till innovation och originalitet.

Darla Crispin, Redaktör, VIS # 1

(1) Matthew Boswell i https://www.artsprofessional.co.uk/magazine/276/article/art-risk