Tema ”Smitta” – Anna Lindal, redaktör för VIS nummer 6

Smitta är något som överförs genom direktkontakt; genom någon form av beröring. Men ”beröring” kan vara såväl fysisk som intellektuell eller känslomässig. När vi talar om att bli ”berörda” av konst, menar vi något som uppstår vid ett specifikt tillfälle men som kan ha ett bestående och övergripande inflytande på sikt. Konstverket ”invaderar” det egna och andras medvetande med vilka vi delar upplevelsen. Det finns både paralleller och skillnader mellan överföringen av biologisk infektion och de sätt som konstnärliga verk och processer delas, sprids och breder ut sig – precis som när det gäller spridning av kunskap, rykten och myter.

”Smitta” är därför ett kraftfullt och mångfacetterat begrepp som kan fungera både bokstavligt och metaforiskt. Inom konsten kan den visa sig som inspiration, imitation, återskapande, mimetik, referenser, visklekar – och på många andra sätt.

Under våren och sommaren 2020 har världen genomgått en ny och skrämmande erfarenhet, ny på grund av omfattningen och snabbheten, i spridningen av ett tidigare okänt virus. En omfattande smitta av en oförutsägbar sjukdom som slår hårt och förlamar samhällen och ekonomier, tar otaliga människoliv, skapar nya konflikter och tvingar fram nya villkor för människor som brutalt begränsar rörelsefrihet, mänskliga interaktioner och socialt umgänge.

Som ett resultat av dessa omvälvningar har förutsättningarna för konsten radikalt förändrats både strukturellt och innehållsligt. De konstnärer som har varit beroende av mänsklig kontakt i form av publik, åskådare och lyssnare har nu varit tvungna att uppfinna sig själva i den digitala världen. Man strävar efter att hitta nya sätt att ”beröra ” på avstånd och genom virtuella mötesplatser. ”Virus” och ”viral” är ju redan etablerade metaforiska begrepp i det dagliga språket som refererar till nätet och dess användning – men smitta /kontaminering är ett begrepp som har sin egen och mer dynamiska innebörd.

På vilket sätt är konsten rörlig? Kan den fungera som godartad – istället för en skadlig – infektion? Kan den till och med ha ett värde som ett metaforiskt ”vaccin” mot de mer negativa sociala konsekvenserna av pandemin? Hur smittar vi som konstnärer andra och hur blir vi själva smittade? Hur förflyttar sig konsten och dess estetik, idéer och former mellan konstnärliga områden och mellan konsten och dess mottagare? Har konsten någon effekt på den växande rädslan och protektionismen mellan länder och regioner? Inom forskningen betonar man vikten av referenser och dokumentation; har vi kanske metoder för att urskilja mönster och algoritmer för konstnärlig smitta?

VIS välkomnar förslag som behandlar smitta ur något av dessa perspektiv och naturligtvis flera andra. Det kommer att ta lång tid innan vi tillfullo kan förstå och omfatta effekterna av 2020-pandemin men det framgår redan tydligt att det är an världshändelse som vi som konstnärer inte kan ignorera. Vårt hopp är att VIS nummer 6 kan erbjuda ett sorts ”första utkast” för hur konsten omformas av livet mitt i en infektion som förvandlar vår inställning till platser, mänsklig interaktion och dödlighet.